Julens fiske 2016 och en historia från förr.
Julen 2016 kommer väl knappast att gå till historien som någon jul att minnas. Ingen is, ingen snö bara massa tö.
Varken jag eller någon i min närmaste krets är väl någon större fan av julen. Det var väl max fram till ca 12 års åldern jag såg fram emot julen i form av julklappar. Men jag kom snart till insikt att man blir inte lycklig av massa presenter och glitter och massa lull lull så runt 12 års åldern slutade jag önska mig julklappar. Det räcker gott att vara lite kring nära och kära och umgås lite. Och julmaten är ännu mera oviktig för mig. Och granar finns det i skogen vad skall man släpa in den för och ta ett stackars träds liv som inte gjort något ont. Nä det har endast funnits en enda sak som man år efter år har hoppats på skall hända på jul nämligen det årliga julpimplet efter abborre. Men för det krävs det ju is och den varan har det blivit sämre med på senare år och där har vi väl oss själva till stor del att skylla. Hela mänskligheten alltså. Jordens självläkningsprocess börjar sjunga på sista versen och utan att vi förändrar oss drastiskt kommer nog framtida generationer få ställa in sig på snö och isfria jular. I varje fall söder om Vänern. Jag går väl inte så mycket mer in på det ämnet att rädda jorden här. Men att något är allvarligt fel och att det till stor del beror på hur vi människor behandlar jorden behöver man ju inte vara kärnfysiker för att fatta. (Även om vissa politiker verkar ha det).
Så återigen blev julaftonspimpel inställt nu för 4e året i rad!!! Vilket aldrig tidigare hänt. Sen jag började föra statestik över alla mina fisketurer 1980 har bara julaftonspimpel ställts in ytterligare 7 gånger. Och endast ställs in 3 gånger före år 2000 vilket talar sitt tydliga språk att något är allvarligt fel med vårat klimat.
Har jag inte fiskat alls då? klart jag har vad tror Ni om mig egentligen. Traditioner ändras ju en del med tiden så även denna med julaftonspimpel om än ofrivilligt har pimpelstickan på jul förbytts mot något längre stang.
I år gav jag julgäddan från land en chans att visa sig. Glad i hågen att äntligen bestämt mig för att trots allt genomföra ett julfiske drog jag ner till älven för att ge gäddan en match. Men hann inte speciellt långt innan vårt underbara julväder återigen visade vad det går för anno 2016. Regnet stod som spö i backen, termometern visade +9 gr och ta mig tusan mullrade inte åskan i bakgrunden också. Jojomän åska på självaste julafton, ur led är tiden. Men har man bestämt fiske har man. Prövade ett av våra landställen och här fick man i varje fall lite skydd från regnet under ett par träd, åskan var trots allt ganska långt borta. Glömde jag nämna att det blåste satan också.....
Och att älven stod näst intill helt stilla. Vänern är ju rekordlåg så inget vatten tappas i onödan direkt vilket påverkar allt fiske till det sämre i älven såsom det varit hela hösten. Men helt plötsligt får jag ett hugg på min ledade Freddy Cat Walk i grön gult som sällan sviker. Men den kliver av efter ett par sekunder och det blev julaftonens enda hugg och den enda fisk jag fick se idag var en skadad nors som simmade ryggsim.
Jag fångade en nors en dag men norsen gled ur näven, lika glad är jag för det men gladast är nog norsen. Hå hum vår sång är dum den är ju ingenting men vad gör det om hundra år när allting kommer kring......
Spöregn hård vind +9 gr och åska är det vad vi har att vänta och ännu värre vädermässigt under framtida jular.
Lite påfyllning behövs dock om Vänern skall stiga och det skall bli lite fart på tappningen igen. Men då krävs ju en rejäl vårflod från Vänerns tillrinningsområden och inte nere hos oss.
Resten av julens fiske gick i feederns tecken. Vi hade tänkt oss både det ena och andra, trolling på Vänern efter lax o öring. Gäddfiske från båt i någon sjö. Men det såg ju vindarna till att på sitt grymma sätt sätta stopp för. Vi hade även i den bästa av världar hoppats det skulle finnas en liten gnutta bärkraftig is kvar men det såg ju Gubben Tö till att ta bort på sitt allra effektivaste sätt. Så det fick bli till att åter greppa feederspöt och besöka en liten pir som låg någorlunda skyddad från vinden som dessutom brukar vara ett bra ställe för vintermört. Men för att vara riktigt bra krävs det lite ström så det stora djupa bakvattnet som skall vara här bildas. Nu är ju som sagt tappningen lika med noll och älven som en enda stor insjö men jag lyckades lirka upp några mörtar trots allt så helt utan fisk blev man inte denna helg heller.
Vy från ett av helgens fiskeställen. Kanske inte världens naturupplevelse att nästan fiska mitt i stan med bilar som dånar förbi strax bakom ryggen men även det kan väl kallas någon form av naturupplevelse.
Och mörtarna nappade en del i varje fall om än inte med någon större frenesi men det var väl heller inte att vänta när vattnet är närmare fryspunkten än vad lufttemperaturen är.
Just nu när jag sitter och skiver detta viner vinden utanför så takpannorna skramlar och regnet piskar mot fönsterrutorna och allt känns allmänt deppigt. Ingen större kyla verkar heller vara i antågande så isarna låter nog vänta på sig även om de visar lite blågrader efter nyår. Men nu har det gott så långt att jag vågar inte tro på det förrän jag ser det men hoppet lever ju även om dagens inlägg mest gått i moll.
Så därför får jag väl avsluta med en historia från förr mest för att lätta upp modet på mig själv. Jag har ju i tidigare inlägg berättat hur mitt fiskeintresse började och hade kommit fram till 11 års ålder. Vid den här tidpunkten tog mitt fiske i öppet vatten en stor förändring. Från att nästan enbart båtpimplat och spinnfiskat under den varmare årstiden fångade metet efter diverse vitfiskar mitt intresse alltmer. Och snart fann jag att man kunde tävla även i mete och då jag redan var en inbiten tävlingspimplare så var steget till att också bli tävlingsmetare inte speciellt långt. Men för detta krävdes en viss utrustning och allt vi i familjen ägde i form av metspön var några krokiga gamla bambuspö. Men det slumpade sig så att just detta år 1984 vann jag ett riktigt fint 5 meters metespö av klubben på inlämnad fångstrapport. Garbolino match 500 tror jag det hette. Nu låg ju vägen öppen att ta mig an tävlingsmetets underbara värld. Vad kunde gå fel nu när jag hade ett såååå låångt spö och därtill ett 6 fots kast spö som fick tjäna som bottenmetespö. Våren kom och jag hade ju fattat att man kan ju inte komma på tävling utan att träna lite först. Farsan var vid denna tidpunkt ringa intresserad av att sitta bakom flötet om det inte gällde makrillmete så det fick bli morsan och jag som drog till närmaste sjö för att övningsmeta. Att mäska var redan från första stund en självklarhet men det fanns inte mycket mäsk att tillgå på denna tid så lite fuktat ströbröd med lite majs i fick duga. Vilket det för övrigt fortfarande ofta gör. Jag hade studerat alla tidskrifter som fanns att läsa om modernt mete och gjort tackel efter alla konstens regler för att försöka vara så rätt ute som möjligt från början. Var ju redan fast i tävlingspimpel träsket så jag visste att förberedelser är A och O för ett lyckat fiske. Jag och morsan hade många trevliga stunder bakom flötet denna vår och vi drog fisk i massor. Sarvar, mörtar, björknor, löjor, abborrar och en och annan braxen turades om att nappa på våra förföriska maggottar, maskar och majskorn. Men träning är en sak och tävling något helt annat skulle jag snart bli varse om.
12 år fyllda gjorde jag tävlingsdebut i det moderna metet på våran DM serie som gick av stapeln i Gerdsken i Allingsås. Vi var totalt 8 juniorer som ställde upp detta år. 4 redan på denna tiden ärrade kämpar från Wicanders skulle visa sig bli för svåra i juniorklassen då Gerdsken var allt annat än lättfiskat. Wicanders killarna hade redan en ansedlig mängd prylar bland annat grymma 9 meters spön. Och i just Gerdsken skulle det visa sig att man stod sig rätt slätt med en 5 metare men jag hade ju mitt fina kast spö att ta till och det räddade en 5e plats denna dagen med en abborre och en mört! Men denna första tävling gav bara blodad tand och DM serien var ju lång. 4 deltävlingar och på den sista i Nordre Älv tog jag min första sektions seger inte bara bland juniorerna utan till och med dagens högsta vikt på just min 5 metare fiskat alldeles nedanför kajen mitt på sträckan. Nu räckte bara detta till en slutlig 4e plats bland juniorerna men redan året efter fick grabbarna från Wicanders ge vika för sketungen från Trollhättan och resten är som de säger historia.......
Sedan den där första metetävlingen har det ju hunnit rinna några kubikmeter vatten under broarna och prisskåpena börjar svämma över men ännu finns det plats för mycket mer och då kanske om allt stämmer någon gång i framtiden en VM medalj eller varför inte en OS medalj om det nu mot förmodan skulle gå så långt att mete åter igen skulle hamna på OS programmet en ansökan har ju lämnats in och drömma måste man ju få göra....
Skitfiske på Er och en riktig god fortsättning på Julen hur Ni än väljer att fira den eller inte fira valet är fritt....
Simma lugnt så ses vi vid vattnen!